Litania

Följande postades just i envissväninnas gästbok, men here goes:

"Kl 20, alldeles när jag äntligen vinkade av tyskar, tjecker och fransmän (gissa hur pigg jag var efter det heldagsmötet?) så ringde mamma och gräääät ty hon hade bråkat med sin syster om en riktig jävla skitsak. Ibland känner jag bara ett stort ”jag orrrrkar inte”. Jaa, jag är singel och barnlös och borde ha ett enkelt liv, men faaaan så gott det vore att ha nån som hade GJORT nåt åt en under dagen när man kommer hem från jobbet strax före nio. Och faaaan så gott det vore att ha syskon som kan hjälpa till att stötta ledsen-mamma. Du som är beteendevetare, kan du liksom klyva mig i flera? Så kan jag både bli hemmafru till mig själv, samt syster och en mycket bättre dotter än den dotter jag nu är?"

Men, ska man räkna upp tre bra saker med denna trötta, trötta dag så är det att jag
1) är så jävla lycklig att jag numera vågar tala på möten. jag var en av alla de där som hellre dog än öppnade munnen offentligt, men tog tag i det via en kurs där man TVINGADES hålla regelrätta tal inför grupp två ggr per gång i tolv veckor - "fejsa fobin!" - och det hjälpte. tack snälla jag för att jag tog språnget den där hösten 1998.
2) jag är också så jävla tacksam för att jag är så van att tänka och tala på engelska att jag sitter i ett möte en hel dag utan att ens reflektera över att mötet inte är på svenska. jag har flera kolleger - som är skitbra på engelska - som angstar en vecka i förväg. låter otroligt jobbigt.
3) jag vågade flörta lite med nån jag gillar. normalt är jag avvisande mot såna jag gillar. moget va?

Men - nån träning blev det ju inte, även om det iofs blev långt mer än 10000 steg sprungna i korridorrna.

Jag vill träääääääna! Imorgon MÅSTE jag!