10 000 steg i rätt riktning

Just nu har jag det väldigt tufft med familjen. Imorgon planerar jag att skriva ett brev som klipper av kontakten med dem för gott. I över tio år har jag kämpat för att få dem att förstå att de är en del i att jag mått dåligt och känt mig utanför i en familj som inte orkat lära sig mitt språk - och därigenom låtit mig sitta och vänta på att någon ska visa god vilja och berätta om vad folk pratar om. Jag har förintat mig själv och de senaste leden i såpan känns absurda. Om ett år gifter jag mig - då ska där vara folk som gör mig lycklig och jag har helt enkelt - efter många års tid insett att detta var steget jag borde tagit för mycket länge sedan. Så imorgon ska jag alltså skriva ett brev och avsluta det här lidandet. Jag ska göra det både för min egen och deras skull, ingen av oss mår bra av alla sår som ligger och gör ont.

Av ovanstående orsak har jag varit lite distraherad idag. Jag gick 10 000 steg till stan och tillbaka, men jag känner mig så trött och maktlös att jag vill försvinna. Imorgon fotar jag helkroppsbilder för tredje gången - och ärligt talat tror jag att det kommer synas mer nu. Jag behöver den kicken. Shit vad jag behöver det!

Jag är så imponerad av er tjejer som kämpat i motvind ett tag. Barn som blir sjuka, maginfluensa och andra jävligheter! Och ändå har ni kämpat på så hårt. Vi har snart hållt på i fyra veckor - vem hade kunnat tro det? Lägger vi samman alla minuter vi spenderat på promernader och andra motionssätt - fasiken vad duktiga vi varit. Ni anar inte hur mycket ni kommit att betyda för mig. Jag tror inte ens jag skulle kunna skriva ner det i ord.

Bara massor av kramar och tack för att ni finns. Håll tummarna för att jag orkar knåpa ihop jävlighetsbrevet imorgon....