Satan i gatan!

Om man bortser från att könet är fel på personen på bilden och att jag faktiskt inte gett upp och krupit ner i sängen ännu så är det på pricken. Precis så känner jag mej! Jag hostar och nyser och snörvlar och ryser. Men jag har inte feber så det är fortfarande fri sikt inne i skallen, snart drar väl dimman in där med. Alltså, jag var ju sjuk nyss! Det här är orättvist!

Men det hjälper ju inte att tänka så heller...

Men som grädde på moset fick jag dessutom min mens imorse. Whoho liksom. Något mer kanske? Hallå! Bring it on!

Jag har tillbringat dagen begravd i arbete och slarvade med lunchen och tyckte så otroligt synd om lilla ynkliga mej. Och hur jag än försökte med mantrat:

- Det som inte dödar härdar!

Så ville inte ynkligheten ge se...

Vid två gav jag upp, packade ihop för dagen och flexade ut. Inte för att åka hem och ta hand om min slitna lekamen, nej inte då. Jag var på lägenhetsvisning (åh vad jag vill flytta, men har vi råd?!), köpte födelsedagspresent till papps (hoppas stoleken blev rätt nu!) och en kassettbandspelare till Lilleman (inatt kommer inte spök-spelaren ställa till trassel iallafall). Sen kroknade jag och nu sitter jag här.

Ork för promenader finns inte, lust för något annat finns inte heller. Jag siktar på tidig nattning av ynklig kvinna och ber till alla sjukdomsrelaterade Gudar som finns att de ska sluta jäklas och ge mej min ork och lust tillbaka. Helst NU!