ganska ounik

...men mamma tycker i alla fall om mig.

----------------

Att ta till Nemi när man är lite svart i själen känns ju inte så värst sprudlande unikt, men ibland är hon bara så perfekt. Jag orkar inte leta rätt på själva seriestrippen just nu, men följande konversation kunde lika gärna ha utspelat sig här hemma hos mig idag (faktum är att den snudd på utspelade sig på väg ut från jobbet, då kollega J och jag var ungefär lika less på allt och alla):

[Nemi surar i soffan.]

Bästisen Cyan säger: Hej! Är du redo att gå ut?

N: Jag vet inte om jag orkar...!

C: Varför inte? Vad har du gjort?

N: Inte mycket... varit på banken, posten och i affären... pratat med minst åtta människor.

C: Och då blev du så... trött?

N: Mhm. Energimängden det tar för att INTE DÖDA folk är överväldigande.

Så sant så sant. Å andra sidan log världen en smula igen när det visade sig att det jag lite försiktigt kände som ett utslag av härskartekniker-men-jag-kanske-inbillar-mig fick fullödigt stöd från J. "Jag ser exempel på det varje dag, personen ifråga känner av konkurrensen, känner sig hotad av dig och beter sig som en *piiiiiiip piiiiip*" var svaret.

TÄNK alla dessa människor som aldrig blir så sedda, som aldrig får det stöd jag får just nu? Otroligt. Livet ler, på det viset.

Men: gryende molande mensvärk, ont i högerhälen och (detta är tragikomik, mina vänner) ett nytt skavsår på VÄNSTRA foten (jag som verkligen verkligen tar hand om mina fötter, och så belönar de mig på detta vis?) och bara lite allmänt stressad och dödstrött. En riktigt riktigt pissig dag.

Jag borde förmodligen ha bränt arg-energi på ett kickboxpass, men gav mig själv respit. Jag kom hem från jobbet/mataffären 19.15, sedan har jag bara lullat runt. Diskat. Ätit linsgryta. Klappat kissen.

Trots allt:

• jag föll INTE för suget att köpa godis (detärsåsyndommig) idag


• jag hängde dessutom tillbaka snygga-men-onödiga-kläder på Kapp-Ahl OCH Gina Tricot


• jag har gtt MASSOR idag, om än inte iklädd träningskläder och i min vanliga tokfart (jag ser annars vansinnig ut när jag motionerar, det är bara fradgan som fattas, jag bjuder på det)

Apropå kläder är det märkligt hur känslig man kan vara ibland. Jag var ju i Dalarna med en av mina närmaste vänner under helgen, på hemvägen stannade vi en snabbis (vi var för sent ute och anlände tio minuter före stängning) vid Kupolen i Borlänge.

"Där borta ligger det en specialbutik som har JÄTTESNYGGA kläder för storvuxna, du borde verkligen gå dit och göra en snabbkoll" sa Suzann. Jag blev alldeles paff, och riktigt sur.

Va? Specialbutik för storvuxna? Men, jag köper ju mina kläder hos de vanliga kedjorna, jag drar medium och large bland de "vanliga" hyllorna, jag behöver "inte ens" handla på XLNT, BiB eller Generous?

Nej, det är inget fel eller fult att handla i specialbutiker, jag är inte "bättre" för att jag klarar mig utan det, men: Hur ser jag då ut egentligen? Sitter kläderna så jävla illa trots att jag alltså kan ha dem?

Ja, där ser man hur olika man kan tolka saker. Suzann ville inte alls förolämpa mig säger hon, "deras kläder är ju specialskurna för storvuxna", men jag blev som sagt paff. Jag får komplimanger för mina kläder flera gånger per vecka, och trots att jag är en tung klunsmulla är midjan fortfarande under 75 cm i omkrets, så specialskurna kläder...?

Nä, det kändes konstigt. Vad tycker ni? Överreagerar jag? "Får" man bli ledsen även om avsändaren menar att det absolut inte var illa ment? (även om ja ja jaaaa jag inser att man inte SKA bli ledsen yada yada yada men intellektet säger ett och magen ett annat - ni hajar va?)