Eva och jag har pratat om att det här projektet känns så bra därför att man inte vet riktigt vart det tar en. Från början var jag mest inne på att projektet skulle hjälpa mig att bli av med mina bebiskilon efter två täta graviditeter. Nu börjar kroppen strama upp sig igen och med nyfunna muskler känns plötsligt det där med att vara smal inte så himla viktigt längre. Det är ett mål, javisst. Men det här projektet har fört med sig något större för mig. En större självaccepans, självförtroende och en tanke på att vikt inte är det viktiga. Ork är mycket viktigare. Att orka med vardagen, att orka ta trapporna istället för hissen (som Molina nämner i sitt senaste inlägg), att orka leka med mina barn (menar ju inte att sitta stilla och leka med klossar utan rusa runt en timme och sparka i höstlöven). Att orka med livet helt enkelt! Vilken insikt!!!(Tack Eva för att jag får låna din bild).
3 kommentarer:
Och jag känner saker som att mitt leende är mer äkta och finare, att jag känner min kropp mer närvarande och att jag har en annan krispighet i min kropp. Det känns även som om allt som har med mat att göra rättar till sig automatiskt, dels för att projektet sporrar mig och dels på grund av promenaderna rättar till det där med hunger, törst och sug.
Tänk, Fillan, för din enda menig i min blogg för några veckor sedan! Du skrev "då kör vi igång från och med nu" och av det blev det en blogg och ett projekt som många tycker är häftigt.
Just orken är det där jag också njuter av hela tiden. De ständiga framstege, känslan av att bli starkare och starkare och att tidigare jobbiga uppförsbackar inte längre utgör nåt som ens höjer pulsen.
Vi är så himla duktiga. yay.
Visst är det egentligen orken som är det viktiga och inte viktnedgången ( även om de förstås hänger ihop). All energi man får av promenaderna som räcker till att göra så många andra saker. Det ger en en mental styrka också känner jag. Man resar huvudet lite på stressiga eller negativa tankar och så att det istället kan fyllas av bra positiva tankar.
Skicka en kommentar