Oj vad det mörknar fort nu! Vi kom iväg ut på promenad vid en tjugo över åtta (jag hade nattningen som faktiskt gick över förväntan!) och då var det skymningsljus. När vi hade kommit halvvägs passerade vi en av alla broar över E18 och då tände de lamporna så de blev så där mysigt orangeröda som de är en liten stund innan de blir gula. När vi kom fram till Carlforska (en pyttebit från bron) var det redan mörkt. Och mörkare blev det. Jag tycker om svarta augustinätter, det var bara en stor vacker fullmåne som saknades.
Jag fortsätter att förvånas över min egen envishet. Jag hade tusen skäl att ta bussen hem idag och inget som talade för att gå (jag är jätteduktig på att slå dövörat till mej själv) men lik förbannat gick jag. Sedan kom jag på hundra tusen olika anledningar till att inte ge mej ut på promenad ikväll och plötsligt inser jag att jag faktiskt är ute och går ändå.
Och idag på tre-fikan satt mina kollegor och pratade om godis (chefen för den andra enheten är ett godistroll och satt och smaskade i sej en Snickers vilket väckte avund hos mina tanter). De räknade upp än det ena och än det andra och i vanliga fall hade jag drabbats av svår abstinens. Jag hade antingen dykt ner i godislådan på jobbet eller också flexat ut och sprungit in på Mc Donald´s och inhandlat en Mc Flurry Daim. Men nu... nada! Hur i hela friden har jag kunnat bli kvitt mitt sötsug? Jag har ju inte ens försökt. Jag hade accepterat det som en del av min sprudlande personlighet liksom. Ja det man inte kan bekämpa får man internalisera! Men nu... puts väck! Fast tack liksom, vilken bonus!
Nu ska jag ta tidigt kväll, en snabbdusch bara och sen huvudet på kudden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Åh, härligt att godissuget har försvunnit. Det är en grym bonus... /Fillan
Vad duktig du är! =)
Fantastiskt att bli av med sitt sötsug, det kan ju vara nog så starkt.
Jag tycker är så intressant att läsa om allas framgångar; vi är så duktiga alltihopa och på bara knappt två veckor har vi förändrat mycket känns det som.
Heja oss!
Du är superduktig!
Jo...och att gå hem från jobbet är också starkt - jag har ju fyra minuter från skrivbordet och hem till min dörr...
Fantastiskt, du kämpar på så himla bra och varje framsteg inspirerar mig! Projektet är gemensamma framsteg. Konstigt nog! För någonstans inom mig var jag lite orolig först...tänk om man börjar jämföra....men det har inte blivit så....bara inspiration och glädje!
// ElinLeticia
Elsa: Visst är det kul att följa alla framgångar, man gläds med alla andra och jag känner mej till och med stolt över er allihop! (och mej själv!)
Elin Leticia: Jag hade lite samma farhågor, även om jag inte hann tänka så mycket innan Siv hade fått in mej i gänget. Men nu är det bara glädjande att följa alla andras liv och tankar.
Eva: Du får gå fram och åter några gånger helt enkelt! :0)
Skicka en kommentar