Fröken Sex

Oj, vilken bra rubrik det blev! Sticker lite nyfiket in nosen i projektet och känner mej hedrad som valts ut att bli nr sex trots att truppen egentligen var full. Ära den som äras bör så tack Siv! Och tack till er andra som litar på hennes omdöme! :0)

Jag antar att en liten presentation är på sin plats. Jag är en kvinna på 40 år (hu! snart 41!) som känner mej mer som 25 än 40, sambo sedan några år och så har jag tre barn (två tonåringar och en fyraåring). Jag är en statligt anställd tjänsteman som egentligen trivs ganska bra med livet. Om det inte vore för det där med vikten...

Jag har alltid, så länge jag minns, avskytt det där med att röra på sej. Jag låg hellre och läste när kompisarna åkte pulka, cyklade, klättrade i trän o.s.v. Jag tyckte det var mysigare att krypa upp i soffan än vara ute och simma omkring eller åka slalom eller inlines eller vad som eventuellt var på modet just då. Jag har förvisso tillbringat en hel del tid på cykel men det har mer varit ett nödvändigt ont när kassan varit skral och lokaltrafiken dyr.

Men att jag inte rörde på mej gjorde liksom aldrig något, jag var lång och smal och ojade mej ändå om feta lår och putande mage. Jo jo, tänk om man vetat då vad man vet idag! Och jag förbannade dessutom alltid min längd, jag var 170 cm redan i sexan och betydligt längre än de flesta i klassen. I bakspegeln är jag ju trots allt glad att jag blev så här lång, förstår vilken rulta jag vore annars!

Numera är jag 174 cm och väger minst 10 kilo för mycket. Jag är duktig på att dölja eländet genom att klä mej rätt (läs bylsigt och stort) och genom att dra in magen framför spegeln när jag tvingas se mej i den (i hissen upp till jobbet har vi spegel från golv till tak!). Men jag är hela tiden medveten om vikten (det mesta sitter dessutom på magen så det märks så bra när man sitter ner framförallt).

Jag är trött på att känna mej som en träskpadda! Och kan man inte tycka om sej själv blir man per automatik lite svåromtyckt för andra. Man blir lite taggig och har svårt att ta en komplimang för vad den är, det blir mer att man tror att folk försöker vara snälla mot tjockisen. Mitt mål med viktminskningen är alltså, främst, att få bort allt extra runt magen (det ska inte se ut som att jag gömmer en större falukorv under tröjan längre), jag vill kunna ha jeans och t-shirt (vilket jag förvisso aldrig använt egentligen men...)utan att behöva tänka på hur det ser ut. Jag är trött på att alltid gå och dra i kläderna, köpa stora storlekar och förakta min egen spegelbild.

Och den här tröttheten ska bli min drivkraft! Jag ligger ju några dagar efter men idag gick jag till jobbet med Pink och Helena P (jag kan helt enkelt inte stava till hennes efternamn)i lurarna. En promenad på cirka 20 minuter. Och tanken var att även gå hem men efter att ha blivit upphämtad på jobbet av Mannen och Lilleman fick jag lov att lägga promenad-planerna på hyllan. Dock blev det en rask promenad på en timme och 20 minuter nu ikväll istället. Då lyssnade jag på Lilla M (min fjortonåriga dotter) istället för musik men det är trevligt på ett annat sätt.

Jag har ännu inte hunnit tänka ut vad just min belöning ska vara om fem veckor men det kommer. Först ska jag kolla om jag kan lyckas publicera det här inlägget...